Igår hade vi premiär på Krabat på Isgård, och hela uppsättningen med skådespelare och tekniker av alla slag var på plats klockan 7. Det innebar att vi hade två timmar på oss att sminka oss och göra oss iordning för föreställningen. I torsdags hade vi ett genrep, och då åskade det och var ett rejält oväder, så dåligt att vi blev tvugna att invänta ett uppehåll innan vi vågade låta hästarna inta scenen i strålkastarnas ljus. Trots att det såg bättre ut på premiärdagen, kunde jag inte låta bli att be en kort bön för att vädret skulle hålla i sig. Gud hörde mig tydligen! :D

På torsdagen fick jag för första gången se en del av den rekvisita som vi skulle använda, och jag blev direkt mycket nöjd och fascinerad av ljusstavarna som vi skulla använda till scenen i Svarta Kammaren. För varje besök på Isgård blir jag bara mer och mer fascinerad av alla handlingskraftiga och uppfinningsrika människor som bor där;

Ari, som ju har anordnat hela föreställningen, brukar alltid förvåna mig med kreativa och intressanta lösningar på rekvisita. När beställningarna av ljusslingor till stavarna inte hade anlänt i tid, hade hon anordnat ett snöre med "brytljus" att använda istället. Det såg väldigt bra ut, tyckte jag.

Stephan, som i år är med och spelar den hemska mäster, är också en som ständigt överraskar mig med sina byggen. Tillsammans med Sigurd skulle jag tro att han bygger snabbare än kommunen. Mellan träningarna kan man se hur scenen tar form. "Det där tornet var inte där förra gången", "När kom avsatsen dit?" och "Åh, ni har skaffat en kvarn" är bara några av de citat som man har kunnat höra under de senaste två åren.

Sen är Jana alltid beredd att ge tips när det är något man inte förstår. Små, enkla tips som får ens bekymmer att framstå som småpotatis.

För min yngre bror, Micah Fryxelius, var detta hans allra första föreställning, och han hade nog en del fjärilar i magen. Han trädde rakt in i rollen som den lite spralliga mjölnargesällen Lobosch, som alla gillar. Själv spelar jag Merten, som efter sin släktings död på kvarnen fylls av sorg och försöker fly. När det inte fungerar försöker han hänga sig, men även det misslyckas eftersom mäster har ett finger med i spelet. Jag har verkligen kommit in i rollen nu. Jag är så inne att jag knappt kommer ut. Häromdagen skrev jag en dikt som jag gav namnet "Merten hänger sig", som handlar just om Merten. Jag bifogar den lite längre ner.

Sen är jag en lyckligt lottad person som har fått jobba tillsammans med de andra i rollbesättningen;

Tomas, som spelar Michal (Mertens släkting som dör). Han är lika ansvarstagande i verkligheten som han är på scenen. Otroligt förstående och samarbetsvillig.

Emelie, som spelar Lyschko - den skvallrande retstickan - har fått stå ut med många skämt på grund av sin roll. Men hon är verkligen inte så på riktigt, även om hon är övertygande i rollen.

Benjamin - självaste Krabat - gav en touch av mer professionell teater och var en hjälp och inspiration när jag själv skulle våga spela teater ordentligt.

Elin - den vackra Kantorkan. Hon kanske "kan-torka bordet", som alla har påminnt henne om, men hon sopar verkligen golvet med alla när det kommer till att sjunga.

Eva - som spelar Juro - är alltid en stämningshöjande personlighet och mycket erfarenhet när man behöver det.

Johanna - Tonda - tar verkligen stort ansvar både bakom och på scenen, ett karaktärsdrag som stämmer bra in på Tonda. Hon är brandvakt, och påminner oss ofta om sina privilegier och rättigheter som hon kan ta till om vi fattar eld. Hon hotade till och med Micah med en amerikansk rugbytackling om han tog eld.

Micah, Jana och Stephan (Lobosch, Witko och Mäster) har jag ju redan nämnt lite om. Jaja, nu har jag pratat alldeles för länge. Nu kommer dikten, ha det bäst alla ni som läser!

Vad måste göras, vad måste ske
för att livet ska sluta förstöras?
Jag må lida ack och ve,
men mitt allt får ej förgöras.

Hur kan jag rymma, hur kan jag fly
om min själ är bunden vid kvarnen den grymma?
Om mörker är allt jag ser på min sky
och åskmolnen hoppet kan skymma.

Vad jag än gör, vart jag än går
så slutar jag skadad och mör.
Rakt framför kvarnen, år efter år,
dit stapplar jag, frusen och skör.

Vad finns att hämta, vad finns av värde
när ihåligt nöje är skratta och skämta?
På kvarnen dör alltid den vise och lärde
är det då värt att streta och flämta?

Och så min bror; lärde Michal dog;
I makten blev han för stor.
Och livet hans av mäster togs
Snart var han borta, min storebror.

Jag springer, jag vrålar, med ekon som svar
och ångest bjuds mig i skålar.
Jag tar vart uns av den kraft jag har kvar,
men väggen tål mer än jag tålar.

Till sist är jag bara en uppgiven man,
som gråter i natten den klara.
Då gör jag det enda jag vet att jag kan,
jag hänger mig själv i en snara.

"Snart, vill jag lova, snart är det slut"
låter önskningar tysta och dova,
men mäster har sett mig och tar sitt beslut
att ej låta själen min sova.

Hans hånande blick är allt vad jag ser,
han inväntar nog rätt ögonblick,
när jag just ska dö, då släpps jag ner,
i ett eländigt, plågande skick.

Jag tvingas att leva, tvingas att finnas.
Mitt hjärta är sårat och ömt av en reva.
Jag trodde att svartkonst var vägen att vinna,
men allt den har gett mig är halsen den skeva.

Jonathan