Igår kväll körde Hathil för första gången hela Moria. Vår Moria är en byggställning med en massa gångbrädar, en ramp och två tunnlar som in- och utgång - en tredimensional agilitybana alltså. Moria är helt klart hundarnas favorit i paddocken men hittills rusade vi runt därinne som om "hinderna" inte var numrerade. In här, upp där, lite fram och tillbaka, men inte hela vägen upp därför att det inte var färdigt där uppe. För två eller tre veckor sedan hade jag klickat Hathil runt hörnen så att han skulle lära sig den "rätta" vägen, alltså den vägen som han ska gå för teatern, men det satt inte riktigt i huvudet på honom och jag vågade inte köra hela saken för att inte förstöra början.

Igår var Malin och jag med våra hundar på en fin liten agilitytävling i Arvika. Det var jätteroliga snurriga banor även om jag diskade oss i båda lopp. Första gången fick Hathil ta om A-hindret pga av ett överflugen kontaktfält. Det är inte så att han inte vet vad han ska göra i kontaktfälten, de fungerar utmärkt i träningen, jag kan springa ifrån honom och han står kvar tills jag säger "Los!". Men på tävlingar påstår han att han inte behöver stanna upp där. Han vet att risken att man får ta om hindret är ganska liten när vi har en massa åskådare. Att ha en teaterhund innebär inte bara fördelar...

Men Malin fick pris med Tazzi!

När vi kom hem hade vi tid för lite mat men sedan var det fylketräning. Vi repade hela inledningen inklusive olika färdar och Vattnadal. Det gick utan problem. Medan vi hade varit borta hade de här på gården byggd färdig bron mellan de två tornen. Malin hade redan varit och testat med Ruffsa och tänkte kolla vad Hathil säger efter träningen. Ingen fara att hunden var för trött, Hathil hade suttit upp hela vägen hem från Arvika och skrattat i bakspegeln. Agilitytävlingar är nämligen inte jobbiga.

Jag bestämde mig för att testa hela vägen genom Moria och upp, över bron och sedan ner genom det goda tornet. Och det funkade hur bra som helst. Han hade inte glömd ett dugg. Jag skickade in honom genom tunneln och han sprang hela varvet utan att ens tänka efter. Kanske att Moria var ganska enkelt för honom efter Arvikas hopp-2-bana? Nästa gången jag skickade in honom sprang jag runt och klättrade in i Moria, jag med. Jag kom fram i god tid för att skicka ut Hathil igen på sitt andra varv runt. Ut genom tunneln, in genom tunneln och hela vägen runt på egen hand. Sedan upp och bromsa hunden som redan är på väg att springa över bron (hur vet de??). Allt funkade jättebra, enda saken är att han ska vara bakom mig så att han tar det någorlunda lugnt och sansat på bron. Ner genom vita tornet och in med hela huvudet in en hink med hästmüsli som någon hade glömt och som stod där som om den hade väntad på just Hathil. Ett självbelönande torn...

Vi körde det hela två gånger till och sedan var hunden äntligen tillräckligt trött för att sova hela kvällen. ;-)

Jana