När vi nu har skrivit om fel som publiken förhoppningsvis inte lade märke till kan vi väl också ha ett inlägg om svårigheter som publiken troligtvis inte har en aning om. Det handlar inte om att hästar kan vara rädd för högtalaranläggningen och strålkastarna eller att en hund får för sig att springa från scenen för att hälsa på sin familj eller kolla vad som finns i cafeterian. Sådant kan nog de flesta föreställa sig. Tänkte istället skriva om gömda problem. Hit hör helt klart löptikar fast de ställer inte till med så hemskt mycket.

Nej, vårt största bekymmer är att hela scenen är täckt med mat. Under uppvisningarna och träning spills en hel del hästmüsli på alla möjliga ställen och det vet hästarna förstås. Det krävs ganska mycket jobb att få de att fokusera på annat än spillt foder. Som tur är har även fåglarna fattat att paddocken är jättegod och de städar ganska bra. Fåglarna kan kanske vara med i teatern nästa år (ska det spelas något av Hitchcock?).

Nu är det ju inte bara hästar och fåglar som tycker om müsli men även hundar. De dyker in under brädar och torn för att komma åt foderskål och det som fåglarna inte har hittat. Sedan spelar det inte sååå stor roll om man hittar müslin före eller efter att hästarna har ätit den, den är nästan lika god efteråt, påstår Hathil. Det ska alltså finmockas inför varje föreställning och även så finns det en del småbitar kvar som kan distrahera hundar. Det gäller alltså att hitta något som är godare än hästbajs och müsli. Inget problem, det finns ju köttbullar och bacon. Men vad ska man göra med en hund som inte får äta fett och tränar för det mesta för grönsaker och frukt. Brysselkål och ananas är godare än hästbajs men tyvärr för kladdig för att ha i fickan medan man slåss med orcher. Dessutom ska det vara något extragott på dessa ställen där jag får placera ut godis på scenen för att få hunden att springa till vissa ställen. Han ska ju hitta dessa speciella godbitarna på en scen som är som sagt täckt med godis.

Det blir alltså korv, Viktväktarnas Wienerkorv med 2 % fett. Svindyrt och luktar pest (inte alls som korv) men Hathil tycker om den. Men nu är det så att han inte längre bryr sig om mig, korvbitarna är nämligen endast avsett för dessa skick till vissa ställen medan jag matar honom ur handen med vanliga lågfettgodis. Idag har det blivit så att han springer fram till alla dessa ställen utan att vända om och interagera med mig någon gång. Synd, då får vi hoppa över den biten där vi låtsas diskutera om ringen. Men bättre än om han inte skulle gå ifrån mig alls, då är det väldigt svårt att låtsas kampa... :-)

Det blir som det blir.

Jana ;-)